Charles Lartigue, hette en fransman som 1886 lät uppföra en demonstrationsjärnväg i London, byggd enligt eget patent. Demonstration gav avsett resultat och en c:a 15 km lång järnväg byggdes mellan Ballybunion och Listowel på västra Irland. Det unika med Lartigues system är att lok och vagnar åker gränsle över en enda skena lagd på toppen av A-formade bockar, alltså en så kallad mono-rail järnväg. All vikt vilar på den enda bärskenan, två styrskenor längre ner på bockarna svarar för balansen. Loken var av typen 0-3-0, hade två ångpannor i bredd, samt vägde 10 ton inklusive kolvagn.

Rälsen vägde c:a 13 kg/meter och avståndet mellan bockarna var 90 cm.

LBR var i drift från 1888 till 1924 då den revs upp efter att ha skadats svårt i inbördeskriget.

Hösten 1997 var jag på Irland i tjänsteärende och passade i samband med det på att åka västerut för att söka efter rester av denna unika järnväg. I en bokhandel i den lilla staden Bantry hittade jag en bok betitlad "The LISTOWEL & BALLYBUNION RAILWAY" av A.T.Newham (ISBN 0 85361 376 1). I denna beskrivs Lartigues system samt LBR:s historia ingående. Dessutom finns en bild av Mr Michael Barry i Liselton, han omnämns som samlare av LBR-materiel. Alltså en ledtråd !

Ett par timmar senare, efter att ha frågat om vägen några gånger, rullar jag in på Mr Barrys gårdsplan. Här finns ungefär 50 meter Lartigue-spår uppmonterat och en renoverad personvagn hänger gränsle över spåret.

Tyvärr var Mr Barry ute på åkern och plöjde, men hans son med obegripligt namn samt obegriplig (irländsk) accent visade mig runt och berättade om allt. Inne i huset fanns en samling med ritningar, tidtabeller, fotografier och annat intressant.

Eftersom rälsens överkant låg en meter över marken gick det inte att göra vägövergångar på vanligt sätt. Lösningen blev klaffbroar, dvs den korsande vägen fick läggas på en dryg en meter hög bank och sedan fällde man ner en klaff från varje håll. Därefter gick det bra att passera ! Ett par av de linhjul som åtgick för en sådan bro finns bevarade.

Ett av linhjulen samt ett gångjärn.	En nedfälld klaffbro.
Ett av 0-3-0 loken.

Ballybunion Station med en av de unika växlarna / vändskivorna.

Mr Barry har renoverat den enda bevarade personvagnen från banan. När han fann den bestod den endast av ett järnskelett. Nu ser den åter ut som den en gång gjorde. Hälften av sittplatserna befinner sig på ena sidan spåret och hälften på den andra. Det finns ingen möjlighet att förflytta sig mellan halvorna. Åtminstone inte inuti vagnen. För att passagerarna skulle kunna gå av tåget på den sida de önskade, fanns speciella övergångsvagnar som kopplades in mellan personvagnarna. På dessa kunde man kliva över spåret. Förutom för passagerare användes järnvägen främst för transport av sand från stranden i Ballybunion till Listowel där omlastning kunde ske till bredare spårvidd. Sanden måste lastas jämnt på respektive sida eftersom även dessa vagnar hängde gränsle över spåret.

En av de populäraste anekdoterna från järnvägens tid är historien om damen från Ballybunion som köpt ett piano i Listowel. För att transportera hem det lastade man pianot på ena sidan av en godsvagn. För att få jämnvikt ställde man en ko på andra sidan. Väl framme i Ballybunion uppstod frågan, hur få hem kon ? Då lånade man två kalvar som fick utgöra motvikt. När tåget så återvänt till Listowel lastades kon av och kalvarna sattes på var sin sida av vagnen. Därefter återfärd till Ballybunion igen.

Järnvägen blev aldrig den stora succé som konstruktören Lartigue drömde om.

Bilden visar ett av vagnens två hjul. Rälsen gick bakom ryggen på passagerarna som var placerade med ryggarna mot varandra. Hjulen rullade alltså i huvudhöjd och orsakade säkert ett förfärligt oväsen !	Vagnens undersida med ett av de fyra sidohjulen.
Den renoverade vagnen på spåret.	En av övergångsvagnarna som kopplades in mellan personvagnarna.

// Text och färgbilder av Bo Malmborg.