Järnvägen - Historik

Idén till en järnväg i skogen vid sjön Örkaggen föddes 1969. Det var det år då familjen köpte skogsfastigheten Örkaggsnäs. För att finansiera köpet avverkades en del skog. När skogsbolaget avslutat avverkningen fanns en del kvarglömda stockar kvar i skogen. För att ta hand om dessa gjordes bland annat försök med linbanor och flottning. Jag funderade även på möjligheterna att använda bilfälgar på en bana av stockar för att transportera stockarna till sjön. Denna idé realiserades dock aldrig.

Lok 1 med personvagn.  

När jag 1974 under militärtjänsten i Karlsborg åkte bil under en övning passerade jag en nerlagd torvströfabrik vid sjön Örlen utanför Tibro i Västergötland. Där vid vägkanten låg en trave med räls ! Omedelbart föddes idén till en riktig järnväg. Jag tog genast reda på vem som ägde rälsen. Några dagar efteråt åkte jag till Hasselfors och förhandlade. Rälsen, cirka 20 ton inköptes för en billig penning. En skrothandlare i Skövde köpte drygt hälften, och betalningen därifrån räckte för att betala inköpet samt transporten av den resterande rälsen till Örkaggsnäs. Givetvis behöll jag själv alla växlar och hjulaxlar som ingick i köpet.

Rälsläggning
Rälsläggningen påbörjades omedelbart. När järnvägen nådde fram till avverkningsplatsen var allt virke som skulle transporteras fram förbrukat som slipers ! I slutet av 70-talet var järnvägen drygt 800 meter lång, men vid en ny avverkning följande vinter råkade en skogsmaskin köra längs rälsen och på densamma under minst 100 meter. På den rälsen kunde inga tåg åka efter denna malör.

Efter några år med låg aktivitet blev situationen besvärlig på grund av att slipersen ruttnade bort. Järnvägen krympte lite varje år och var snart bara 500 meter lång. En elsvets och kapskiva blev räddningen! Nu svetsades slipers bestående av rälsbitar fast och ett stort upprustningsprogram startades. Sedan 1994 är all räls svetsad och utbytt mot en grövre kvalitet som inköpts från Blackfjärdsmossen utanför Godegård.

Jag har vid det här laget köpt eller fått räls vid fem tillfällen, 10-20 ton varje gång. Lite växlar och hjul har kommit med varje gång.

När de växlar jag hittat på mossarna tog slut började jag bygga egna. Det är inte så svårt. De flesta jag bygger är av släpväxeltyp. Eftersom jag har vagnar med dubbelflänsade hjul behöver jag använda sådana.

Lok 1 som det såg ut när det hittades vid Alebäcken 1974.  

Det första loket
Det första loket hittade jag vid Alebäcken utanför Tibro. Det stog utan överbyggnad och rostade. Jag köpte det tillsammans med ett antal hjulaxlar med dubbelflänsade hjul. En god vän till familjen skaffade en begagnad bilmotor och monterade in den i loket. Sedan dess har jag byggt tre egenkonstruerade lok samt renoverat ett engelskt Simplexlok. Även ett hemmabyggt ånglok har provats men var för svagt varför det ställdes av.

Järnvägen är ännu inte färdigbyggd. Planer på till och ombyggnader finns ständigt. En ny vagn byggs då och då. Den sammanlagda körsträckan med alla loken brukar uppgå till 150-200 km per år.och detta på en järnväg som endast är 2,3 km lång.